Foto

Exponeringens tre pelare

Av R Nilsson ⋅ ⋅ Kommentera

Verkligheten består av oändligt många färger och toner. Tyvärr kan dagens kameror inte fånga hela detta spektra utan vi måste begränsa omfånget. Därför måste vi välja vår exponering selektivt och i de flesta fall går detta bra. Vissa scener kräver dock speciella multipla exponeringar och tonkompression, så kallad HDR (high dynamic range) för att se riktigt bra ut. Svårast blir det när kontrasten är extremt hög som t.ex. en solig sommardag vid lunchtid. De flesta kameror kommer då misslyckas med resultatet att skuggor och lågdagrar blir bäcksvarta och/eller de ljusa partierna blir kritvita. Därav rekommendationen att undvika sådana förhållanden om möjligt.

Exponering handlar om mängden ljus som träffar sensorn (eller filmen). Du styr detta med tre parametrar. Med tre parametrar finns det en stor mängd kombinationer att välja mellan så det är viktigt att inse att många varianter ger exakt samma exponering (även om skärpedjup, bildkvalite och skärpa varierar). De tre grundpelarna är slutartiden, bländarstorleken och ljuskänsligheten (ISO).

Bländaren bestämmer hur mycket ljus som kommer in, slutaren hur länge det ljuset ska visas och ISO hur snabbt sensorn ska reagera. Ju högre ISO-värde desto mindre ljus krävs för samma exponering vilket ju är bra, men tyvärr försämras kvaliten dramatiskt för många kameror vid höga tal.

Det finurliga med parametrarna är att de anpassade efter en jämn skala. Om du ökar den ena ett steg och minskar den andra så blir det samma resultat. Som 3 + 3 ger samma resultat som 2 + 4. Lite mer komplicerat blir det när man blandar in en tredje som ISO men det är ändå ganska enkelt. Det gäller bara att hålla koll på skalan som i en första anblick kan verka lite märklig.

Bländarskalan är: 1, 1.4, 2, 2.8, 4, 5.6, 8, 11, 16, 32, 45, 64

Slutarskalan är: 8000, 4000, 2000, 1000, 500, 250, 125, 60, 30, 15, 8, 4, 2, 1 osv

ISO-skalan är: 100, 200, 400, 8000, 1600, 3200 osv

Om “rätt” exponering fås med bländare f/4 och slutare 1/60 sekunder och ISO 100 så kommer f/5.6 + 1/30 + ISO 100 ge samma resultat. Alternativt f/5.6 + 1/60 + ISO 200.

Låt oss titta på några praktiska tillämpningar av dessa:

Anta att du ska ta ett fotografi i ett dunkelt rum och du vill undvika blixt. Med ett ljusstarkt objektiv kan du blända upp till f/2.8 (stort ljusinsläpp) men trots detta krävs enligt ljusmätaren en slutartid på över 1 sekunder. Det säger sig självt att en bild tagen på frihand på rörliga objekt (läs: människor) inte blir bra. Bländaren kan du inte öka mer eftersom optiken begränsar dig. För att bilden ska bli bra måste du öka slutartiden. Vad göra? Enkelt: öka känligheten. Om du höjer ISO till 200 kan slutartiden ökas till 1/2 sekund. ISO 400 ger en 1/4s, ISO 800 ger en 1/10 s och ISO 1600 ger 1/20 s. En tjugondels sekund är inte mycket men kan ge hyggliga bilder. Tyvärr på bekostnad av teknisk bildkvalite då ISO 1600 ger mycket brus på vissa kameror och oanvändbar kvalite på de flesta. Alternativet är att ha en tjock plånbok och köpa ett snabbare objektiv som kan erbjuda f/2 eller kanske f/1.4 till och med. Eller fixa mer ljus…

En annan situation kan vara att du vill plåta ett landskap med ett träd i förgrunden i skymningen. Vackert på alla sätt men du vill att både bakgrunden och förgrunden ska vara skarpa. Extremt stort skärpedjup krävs med andra ord. Ljusmätaren föreslår f/2.8 och /15s. Landskapsfoto mår inte bra av brus så du vill till varje pris behålla ISO 100. Stort skärpedjup kräver en liten bländare. Att ratta in den till f/32 känns därmed logiskt. Tyvärr finns en faktor kallad defraktion som inte ska fördjupas närmare här, men i korta ordalag försämras skärpan vid för liten bländare så sätt den till f/8 på prov. Mellan f/2.8 och f/8 är det tre fulla steg, ställ ner slutartiden tre steg och du har samma exponering med större skärpedjup. Dock är du då nere på 1/2 sekund vilket kräver ett stativ. Landskap kräver som regel stativ hur som helst, om det ska bli skarpt.

Andra bloggar om: foto