First I assume you have done all the basics, such as turning the screen down to the lowest possible value. The screen is allways the number-one-juice-killer. On Samsung Galaxy S if you turn of automatic brightness you can change the value by just sliding your finger on the notification bar. Very neat.

When the screen is on, (if you have an amoled-screen like the Desire, Galaxy S etc) you want to keep the screen as black as possible. Therefore use a black or at least very low-key toned background. And goes without saying, dont use those fancy animated backgrounds.

But this is something that has really extended the lifetime: APNDroid

If the screen is the number-one killer, then the 3G-radio is the second. And when you keep your screen of, the radio is running in the background all day long.

You can turn of all automatic updates but still battery is killed. With APNDroid you mess up the APN-settings so the phone just cant connect to the Internet. When enabled that is of cource. This causes the phone to just give up on such tasks.

APNDroid comes with a toggle-widget that lets you tund network on/off just like with the wifi. If you keep it off all day long except for those short periods of time when you actually need connection, you will notice a tremendous increase of battery life. At least according to my experence.

Even better would be to turn of 3G completely and rely on 2G only. I have not found a way to do this with just a toggle-widget, but this is a good start.

You can also (experimenting with it now) set this automaticly with the amazing application called Tasker (£3.99).

�

Sometimes I run into professional photographers or even other image professionals that claim to deliver images to me in high resolution 300 dpi. Why it is wrong to say this, I try to explain here.

To say that an image has a resolution of 300 dpi (dots per inch) is to say that the distance between Stockholm and Gothenburg is 90 km per hour. It is relative. Sure dpi is per definition a measure of density and in that meaning a resolution. But it is rarely relevant in this case.

For a start, dpi, dots per inch is term used in printing and cannot be directly translated to digital imaging. Instead we talk about ppi as in pixels per inch (where a pixel is the smallest element of an image).

The problem with DPI (and/or PPI in a way) is that it is only relevant if you at the same time states the size it’s going to be used for in inches/cm. You can express an images resolution/quality if you say this image is 300 dpi at 12 cm. Compare it with you can say the distance between to cities is 90 km per hour in 5 hours. Sure you can say that but it’s not very practical. It’s easier to say just 500 km.

That is why an image’s resolution shall be stated in pixels. The term megapixels is familiar to all who has bought a digital camera (or even a cellphone these days). So why does the term dpi shows up almost every time you here about resolution? Last example I found was from the large and well-known image bureau Corbis who organized a photo contest. When reading the technical requirements, tada there it is: high resolution = 300 dpi (and also they stated at least 10 MB filesize).

To prove my point that this is nonsense I fire up Photoshop. I create an ugly image that the standard most-used JPEG-format has a bit trouble compressing (hard contrast with hard edges).

This work of art is 500 x 500 pixels. It’s not pretty and the resolution is not much to brag with. Okay now lets make this image 300 dpi (or rather ppi but we leave that out for now). In Photoshop select the meny Image -> Image size.

Click Ok and voila, the image is 300 ppi. Just to flip out, try enter 50 000 ppi now. What happens? Does the image magically becomes super-duper-hi-res? Of course not. What happened was that the image in printed size shrunk from 18 cm down to 4 cm. Or with 50 000 ppi down to 0.03 cm.

When working with digital images, you can never know in what size the image eventually will be printed. Will it be used for a poster or a stamp? Or on the web? The only thing you can be sure of is the actual size of the image. In this case 500 x 500 pixels, or 0.25 megapixles. That is the only  thing that matters.

And about actual file size in megabytes, this is determined by a lot of factors. If I save the above image in 50% JPEG the file size becomes 0.14 MB. With 100% quality the image is 0.52 MB. If we overdo it again and convert it to a 32-bit HDR in uncompressed TIFF we have a 3 MB image. For the exact same image.

So next time someone asks you in what resolution you can deliver an image you say 10 megapixels if your camera can capture that (and you haven’t cropped it).  If they then a bit confused asks you to say it in dpi, when you can (without sarcasm of course) say: whatever dpi you prefer.

Have fun!

• Använd ett stativ. Vidvinkel erbjuder så stora möjligheter till komposition att du kan behöva den extra tiden då får när du har kameran fast i ett stativ. Små justeringar kan göra hela skillnaden.

• Annorlunda vinklar. Kraftig vidvinkel skapar spännande och dramatiska perspektiv. Utnyttja detta! Fota i grodperspektiv eller fågelperspektiv.

• Rörelse och riktning. Eftersom perspektivet blir så dramatiskt kan det vara en fördel att hitta en naturlig riktning i bilden. Linjer som går ihop mot mitten kan skapa djup. För att bilden inte ska bli tråkig bör du även få med en tydlig förgrund.

• Se upp för linsöverstrålning. Även om du inte ser en tydlig solblomma mitt i bilden så kan överstrålning (lens flares) orsaka grava bortfall i kontrasten och bilden blir urvattnad som en disktrasa. Skyll inte på optiken! Det är svårt med motljusskydd för vidvinkel eftersom man givetvis vill undvika att skyddet syns i bild. Använd motljusskydd, handen, din hatt eller vad som helst för att skugga frontlinsen, men se till att den inte syns i bild. Ännu en orsak till att använda stativ.

• Sträva efter stort dynamiskt omfång. Typiskt för dramatiska landskap är att det dynamiska omfånget inte räcker till, alltså att kamerans sensor inte klarar av att fånga hela spannet med färger. Detta visar sig vanligtvis i att skuggorna blir kolsvarta eller himlen utfrätt. Lös detta med antingen HDR eller ett GND-filter (gradient neutral filter), tonat gråfilter.

• Maximalt skärpedjup. Med vidvinkel vill du som regel ha ett stort skärpedjup. Sätt kameran till Av (slutarautomatik) och välj en liten bländare (typ 22) för att maximera skärpedjupet. Detta kräver ofta en lång slutartid så även här har du en orsak till att använda stativet.

• Undvik polaroidfilter. Det är frestande att sätta på ett polfilter för att få den där extra kicken i den blåa himlen, men detta kan vara ett stort misstag. Polfiltret påverkar ju nämligen färgerna beroende på vinkeln i förhållandet kameran till solen. Och eftersom vidvinkeln tar in en så stor del av himlen, så kommer det se ut som att färgerna varierar från kanterna till mitten på bilden. Försök blända ner eller använd gråfilter istället. Eller HDR. Eller fejka i Photoshop!

Andra bloggar om: fotografering, foto

..

Exponering handlar om mängden ljus som träffar sensorn (eller filmen). Du styr detta med tre parametrar. Med tre parametrar finns det en stor mängd kombinationer att välja mellan så det är viktigt att inse att många varianter ger exakt samma exponering (även om skärpedjup, bildkvalite och skärpa varierar). De tre grundpelarna är slutartiden, bländarstorleken och ljuskänsligheten (ISO).

Bländaren bestämmer hur mycket ljus som kommer in, slutaren hur länge det ljuset ska visas och ISO hur snabbt sensorn ska reagera. Ju högre ISO-värde desto mindre ljus krävs för samma exponering vilket ju är bra, men tyvärr försämras kvaliten dramatiskt för många kameror vid höga tal.

Det finurliga med parametrarna är att de anpassade efter en jämn skala. Om du ökar den ena ett steg och minskar den andra så blir det samma resultat. Som 3 + 3 ger samma resultat som 2 + 4. Lite mer komplicerat blir det när man blandar in en tredje som ISO men det är ändå ganska enkelt. Det gäller bara att hålla koll på skalan som i en första anblick kan verka lite märklig.

Bländarskalan är: 1, 1.4, 2, 2.8, 4, 5.6, 8, 11, 16, 32, 45, 64

Slutarskalan är: 8000, 4000, 2000, 1000, 500, 250, 125, 60, 30, 15, 8, 4, 2, 1 osv

ISO-skalan är: 100, 200, 400, 8000, 1600, 3200 osv

Om “rätt” exponering fås med bländare f/4 och slutare 1/60 sekunder och ISO 100 så kommer f/5.6 + 1/30 + ISO 100 ge samma resultat. Alternativt f/5.6 + 1/60 + ISO 200.

Låt oss titta på några praktiska tillämpningar av dessa:

Anta att du ska ta ett fotografi i ett dunkelt rum och du vill undvika blixt. Med ett ljusstarkt objektiv kan du blända upp till f/2.8 (stort ljusinsläpp) men trots detta krävs enligt ljusmätaren en slutartid på över 1 sekunder. Det säger sig självt att en bild tagen på frihand på rörliga objekt (läs: människor) inte blir bra. Bländaren kan du inte öka mer eftersom optiken begränsar dig. För att bilden ska bli bra måste du öka slutartiden. Vad göra? Enkelt: öka känligheten. Om du höjer ISO till 200 kan slutartiden ökas till 1/2 sekund. ISO 400 ger en 1/4s, ISO 800 ger en 1/10 s och ISO 1600 ger 1/20 s. En tjugondels sekund är inte mycket men kan ge hyggliga bilder. Tyvärr på bekostnad av teknisk bildkvalite då ISO 1600 ger mycket brus på vissa kameror och oanvändbar kvalite på de flesta. Alternativet är att ha en tjock plånbok och köpa ett snabbare objektiv som kan erbjuda f/2 eller kanske f/1.4 till och med. Eller fixa mer ljus…

En annan situation kan vara att du vill plåta ett landskap med ett träd i förgrunden i skymningen. Vackert på alla sätt men du vill att både bakgrunden och förgrunden ska vara skarpa. Extremt stort skärpedjup krävs med andra ord. Ljusmätaren föreslår f/2.8 och /15s. Landskapsfoto mår inte bra av brus så du vill till varje pris behålla ISO 100. Stort skärpedjup kräver en liten bländare. Att ratta in den till f/32 känns därmed logiskt. Tyvärr finns en faktor kallad defraktion som inte ska fördjupas närmare här, men i korta ordalag försämras skärpan vid för liten bländare så sätt den till f/8 på prov. Mellan f/2.8 och f/8 är det tre fulla steg, ställ ner slutartiden tre steg och du har samma exponering med större skärpedjup. Dock är du då nere på 1/2 sekund vilket kräver ett stativ. Landskap kräver som regel stativ hur som helst, om det ska bli skarpt.

Andra bloggar om: foto

¼/p>

Innan vi går igenom varje läge så behöver du dock inse att du med slutartiden bestämmer om du vill frysa en snabb rörelse eller skapa rörelseoskärpa (eller få bort skakoskärpa när du handhåller kameran), och med bländaren bestämmer du skärpedjupet, dvs om bakgrunden ska vara oskarp eller ej. Dessa två parametrar tillsammans påverkar hur ljus bilden blir och detta är helt beroende på det omgivande ljuset. Den tredje parametern ISO släpper vi tills vidare. Du behöver alltså ha en tanke om hur fotografiet ska bli.

Program-läge (P)

Programläget försöker automatiskt bestämma den bästa kombinationen av slutare/bländare baserat på kamerans ljusmätare. Som regel lyckas detta alderles utmärkt faktiskt så detta läge ska inte underskattas. Problemet är naturligtvis att kameran inte känner till din situtation eller tanke utan antar att det är en “normal bild i normala förhållanden”. Det fina med detta läge är dock att man kan justera en hel del och ändå bibehålla den automatiska hjälpande handen. För de som fnyser åt automatik kan jag bara säga att en bra bild har ingenting med manuella inställningar att göra. Snarare ger dig automatiken den snabbhet som gör att du kan fånga rätt ögonblick.

Du justerar programläget med exponeringskompensation och skiftning. Enkelt uttryckt kan man säga att kompensationen gör bilden ljusare eller mörkare och skiftning ändrar bländare/slutare utan att påverka ljusheten (exponeringen). Men för att beskriva detta närmare måste vi först prata om de andra lägena.

Slutarprioritet (Tv)

När du väljer läget slutarprioritet bestämmer du över slutartiden och kameran väljer en passande bländare. Du kan fortfarande kompensera för exponering men kan inte skifta längre eftersom slutartiden är fastslagen av dig på förhand. Typiskt använder du detta när du ska frysa en snabb rörelse, t.ex. en hund som springer. Slutartiden anges i bråkdelar av en sekund. 60 betyder en 60-dels sekund. Med andra ord blir ett högre tal en snabbare slutartid. Du kan även kreativt använda lång slutartid för att skapa rörelseoskärpa, t.ex fartkänsla eller mjukt rinnande vatten.

Bländarprioritet (Av)

Här ställer du in bländaren och kameran väljer lämplig slutare. Som tidigare nämnt styr du skärpedjupet med bländaren. Lågt nummer ger kort skärpedjup. Bländaren styr mängden ljus som träffar sensorn så givetvis påverkas exponeringen men kameran tar hand om detta automatiskt. Om det är mörkt kan du använda största möjliga bländare (lågt värde) och hoppas på att slutartiden blir tillräckligt hög, eller pressa med en högre ISO (se längre fram). Kort skärpedjup ger fantastiska möjligheter till kreativ fotografi. Om du istället vill ha tillräckligt lång skärpa eller rent av oändlig skärpa som vid landskapsfotografi så ska du minska bländaren (högre tal). Bländare anges med f/bländartal, t.ex. f/4 för bländare 4.

Exponeringskompensation

Ovan nämnda programlägen låter kamerans automatik sätta en parameter själv. Ofta fungerar detta bra men om ljusmätningen misslyckas så bilden blir för mörk eller ljus kan du använda exponeringskompensationen. Ta en bild, titta i displayen och justera exponeringen, ta en ny bild och se om det blev bättre. Stort utrymme för experimentering här med andra ord.

Skiftning

Skiftning använder du i P-läge eller manuellt läge för att ändra förhållandet mellan slutaren och bländaren utan att bildens exponering påverkas. Detta kan vara väldigt användbart. P-läget utgår som regel från att du vill ha stort skärpedjup. Om du vill ändra detta kan du snabbt skifta bländaren till ett lågt värde och slutartiden anpassar sig. Du kan även använda detta tillsammans med exponeringskompensation för att i princip få samma möjligheter som manuellt läge men med bibehållen automatik.

Manuell (M)

Manuellt läge lämnar allt ansvar på dig. Visserligen får du en hel del hjälp av de flesta kameror ändå men du måste ta de slutliga besluten. Många gånger kan denna kontroll vara omotiverad men det finns ändå en hel del situationer där det i det närmaste är ett krav.

Andra bloggar om: foto

Ställ kameran i Av och skruva ner värdet till lägsta numret. Zooma sedan in en bit. Med ett teleobjektiv upplevs bakgrunden mer oskarp. Porträtt tas lämpligast med en brännvidd på mellan 85 och 100 mm.

Frys en snabb rörelse

Ställ kameran i Tv och ställ upp värdet till över 500. Om bilden blir för mörk pröva att öka ISO (kolla manualen för ISO, brukar vara gömt i menyerna).

Landskap och vyer

Ställ kameran på Av och värdet till 8 (grov tumregel). Sätt ISO till 100 eller lägre och sätt kameran på ett stadigt stativ. Om möjligt för bästa skärpa lås spegeln (kolla manualen). Vänta på vackert ljus och se till att det är gryning eller skymning.

Frys snabb rörelse med fartkänsla

Detta är svårt. Ställ kameran i Tv och sätt värdet till någonstans mellan 10 och 30. Experimentera! Sätt kameran i kontinuerlig matning (burst, drive, continous eller liknande brukar det heta) Rikta kameran mot det rörliga objektet och panorera med samma fart. Håll nere avtryckaren hela tiden och ta flera bilder. Räkna kallt med att 1 av 50 bilder kanske blir bra. Kräver mycket träning.

Tre bra tumregler att minnas:

1. För att få skarpa bilder handhållet (utan stativ) bör du inte använda längre slutartid än 1/60s.
2. Med ett teleobjektiv brukar man säga att objektivets brännvidd bör vara samma som slutartiden eller kortare. Om du har ett 200mm objektiv bör du med andra ord ha minst 1/250s slutartid.
3. Lågt bländarvärde (stor öppning) ger kort skärpedjup och högt bländarvärde ger långt skärpedjup.

Andra bloggar om: foto

¼/p>

The Look of the year är en internationell tävling där vem som helst kan delta. Principen är lite som hot-or-not-sajterna men lite mer på riktigt. Det vill säga urvalsprocessen sker genom att besökarna röstar fram modellbilderna.

Så vitt jag kan se så är det helt gratis att delta. Lycka till!

Mer info: www.lookoftheyear.com

Lite inspiration på vägen från Youtube:

www.youtube.com/watch?v=MuMZK1J0zZI

Lycka till!

¼/p>

Att säga att en bild har upplösningen 300 dpi är som att säga att avståndet mellan Stockholm och Göteborg är 90 km/t. Det är alltså ett relativt begrepp. Förvisso rent tekniskt så är 300 dpi ett mått på täthet och därmed upplösning men i bildsammanhang blir det väldigt sällan relevant.

DPI står för dots per inch och är ett begrepp inlånat från tryckeribranchen där man pratar om rasterpunkter. För digitala bilder är igentligen motsvarigheten PPI som i pixlar per tum. En pixel är en bilds allra minsta beståndsdel (pixel = picture element).

Problemet med DPI som mått på en bilds upplösning är att det bara är relevant om man samtidigt säger hur stor den ska bli i tryck. Du kan alltså korrekt säga en bild har upplösningen 300 dpi på 12 cm. Jämför detta med inledningens exempel så kan man visst säga att avståndet mellan Stockholm och Göteborg är 90 km/h i 5 timmar. Men det verkar väl onödigt krångligt? Enklare att säga 50 mil.

Därför ska en bilds upplösning avges i antalet pixlar. Vanligtvis använder man begreppet megapixlar och det är ju välbekant för alla när man jämför kameror med varandra. Så varför dyker då hela tiden begreppet DPI upp när man pratar om upplösning? Senaste exemplet på detta dyker upp när den inte helt okända bildbyrån Corbis sätter upp en fototävling (tips om detta förresten) på www.creativesbehindthelens.net och när man läser om de tekniska kraven på materialet så kommer det igen: hög upplösning = 300 dpi (och dessutom anges minst 10 megabyte filstorlek).

För att visa på det orimliga i detta kommer jag piska igång Photoshop lite snabbt. Jag skapar en ful bild som JPEG-formatet har lite problem med att komprimera (hårda kontraster, vassa kanter).

Denna bild är 500 x 500 pixlar. Detta är inte särskilt hög upplösning och den kommer inte duga till särskilt mycket, ens om det konstnärliga hade varit intressant. Okej låt oss nu göra om denna bild till 300 dpi.

Välj i menyn Image -> Image Size

Tryck okej och tada, bilden är i 300 dpi. Bara för att överdriva riktigt mycket kan du ju roa dig med att skriva in 50 000 dpi på bilden. Har bilden fått högre upplösning nu på något magiskt sätt? Naturligtvis inte. Så vida man inte i strikt tekniska termer menar att bilden har fått en teoretiskt högre täthet. Vad som har hänt när vi skrev in 300 dpi var nämligen att bilden utskriven på papper krympte från 18 cm till 4 cm. Eller med 50 000 dpi ner till 0,03 cm.

När du arbetar med digitala foton kan du aldrig veta i vilken storlek bilden kommer skrivas ut eftersom du normalt sett inte känner till vad den kan tänkas användas till. Ska den dras upp i ett A3 eller skrivas ut på ett frimärke? Eller den kanske inte ska skrivas ut alls utan ligga på webben.

Det enda du kan vara riktigt säker på är bildens faktiska storlek, som i detta fallet är 500 x 500 pixlar eller 0,25 megapixlar. Detta är den enda som är relevant.

Och vad beträffar filstorleken i megabyte räknat så beror det på massor med olika faktorer. Om jag sparar ner ovanstående bild i JPEG med 50% kvalité så blir den 144 kilobyte. Med 100% kvalité blir samma bild (dock med bättre skärpa) 522 kB. För att riktigt överdriva så kan vi prova att spara den som en HDR 32-bit okomprimerad TIFF och vips så har storleken växt till 3 megabyte. För samma motiv och samma upplösning.

Så nästa gång någon frågar dig i vilken upplösning du kan leverera bilden så svarar du 10 megapixlar om du har en sådan kamera och låter bli att beskära bilden. Och om de då lite förvirrat ber dig förtydliga med dpi så svarar du utan att låta tyken att de kan få i vilken dpi som helst eller så måste de säga vilken storlek i centimeter de vill ha bilden så kan du få återkomma med en dpi när du räknat ut den i photoshop.

Andra bloggar om: foto, photoshop

Lycka till med allt!

http://www.maxoutput.com/photoclass/

Andra bloggar om: foto

Digitalt med mjukvara? Stopp ett tag nu säger alla kvalitetsnördar. När man justerar färger i efterhand försämrar man ju kvalitén! Ja det är korrekt och därför har kameran denna färgjustering inbyggd i processorn så den läggs på innan bilden packas ihop till en jpeg. Om du inte använder raw förståss. Raw-filen sparas utan någon som helst digital behandling (därför den kallas rå). Därför kan man justera vitbalansen i efterhand på en raw-bild utan att behöva kompromissa med kvaliten.

Men vad ÄR vitbalans?

Du förstår detta enklast genom att titta på felaktig vitbalans. Målsättningen är att bildens färger ska stämma överens med hur ögat uppfattade bilden när den togs. Korrekt vitbalans försöker åstadkomma detta. En viss artistisk frihet lämnas då här till fotografen men i det stora hela går det enkelt att mäta fram.

Här är ett klassiskt exempel. Ljusrören skapar ett grönt sken. Upplevs det så här i verkligheten? Nej.

Samma sak här. Kamerans auto-vitbalans har misslyckats kapitalt. Är snö verkligen blå?

Glödlamporna har skapat ett gult stick.

I Lightroom (eller Camera Raw för den delen) finns en snabbknapp för just vitbalansering. Tryck på W var du än är så får du upp en pipett. Klicka med den på en yta som förväntas vara grå och vips så är färgskicket korrigerat.

Tryck W och markera en neutralt grå yta. I detta fallet valde jag skuggsidan i en snögrop.

Grå yta? Det heter ju vitbalans och inte gråbalans!

Ja visst är det förvirrande… Du kan självklart klicka på en vit yta likaväl men det kommer antagligen inte bli lika bra resultat. Det viktiga här är att du klickar på en neutralt grå yta. Men neutralt grå menas att det inte finns någon färg alls. Den är bara vit och svart. På RGB-språk heter det att alla tre färgkanalerna är exakt lika. Det är detta som används för att kalibrera bilden.

Teoretiskt går det lika bra att klicka på en helt vit eller helt svart yta men problemet är att dessa ytor ofta ”ljuger”. Framför allt 100% vitt innehåller ingen information alls egentligen. Därför vill man med ”rätt exponering” undvika just dessa överexponerade ytor. Om du tar kort på et röd tröja och låter den bli överexponerad i en högdager så kan den mycket väl helt vit men vi vet ju ändå att tröjan ska vara röd. Vitbalanspipetter däremot har inte en aning om det, så resultatet kan bli väldigt oförutsägbart.

Klicka på en neutralt GRÅ yta. Alltså en yta som är neutralt grå i verkligheten och inte nödvändigtvis i fotografiet. Det kan vara lite lurigt att hitta en sådan yta så här kan det i så fall vara på sin plats att tala om ett enkelt tekniskt hjälpmedel: Whibal-kortet!

Whibal-kortet

Du kan beställa detta lilla kort för $30 hos Rawworkflow.com http://www.pictureflow.com/products/whibal/index.html.

Detta är ett helt neutralt grått kort som används som referens för att få helt korrekt vitbalans. Först tar du kort på denna grå yta och sedan tar du dina riktiga kort. Så länge det är oförändrat ljusförhållande så kommer du kunna använda samma vitbalansinställningar för alla bilder. Praktiskt!

Kan man inte bara använda vilket grått papper som helst? Jovisst kan man det. Vitsen med detta kort är att det är garanterat neutralt. Ett grått papper har ofta ett litet färgstick i sig. Spelar det någon roll i praktiken? Kanske inte… men å andra sidan är detta kortet litet och hållbart så det kan få ligga i väskan tills det behövs.

Färgtemperatur

När man pratar om vitbalans snöas det alltid in på färgtemperatur. Och för att göra det hela ännu mer förvirrande så mäts denna temperatur i Kelvin. Strunta högaktningsfullt i detta! Som fotograf behöver du inte detta någonting om detta. Möjligtvis att en gulare bild är ”varmare” än en blå. Men det visste du väl redan. Varma och kalla färger och så vidare.

Vill du verkligen gotta dig i fysikaliska termer rekommenderar jag wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4rgtemperatur

Andra bloggar om: foto, lightroom, vitbalans, photoshop